Bästa Nya Låt: Jonas Lundqvist – Lyft och Försvinn

Jonas Lundqvist showstealar i princip vem som helst i indie-Sverige. En av de bästa spelningarna jag varit på, det var Joel Alme på Pusterfiket. För att Jonas smög upp, eller dansade på nått sätt, uppå scen och ägde scenen, det vill säga alla i Göteborg på den tiden, med ett sjukt dramatiskt fast på ett så underbart avslappnat sätt. Så som vissa kan föreställa sig den skånska rösten, fast på Göteborgska? Vilket kan bero på att jag satt och lyssnade på Emil Jensens mellansnack på vad jag förstod var en spelning, det lät givetvis underbart, rättframt, ärligt, genuint framkallad blixt på de tre minuter det tog innan jag klickade ner videon.

Jag insåg att jag glidit djupare in i Adrian Recordings Youtube-sida, och att det kan ha påverkat mig. Kanske den underbara skånska rösten, nja? Jag tror det var snarare så att så enkelt tog del i malmöetikettens fina vision och utbud, som jag egentligen alltid har delat och älskat med svensk indiemusik, samma vision som drev igång den här bloggen och fick mig att skriva dag ut och dag in. Det är något som jag kanske hörde hos Hellström när jag var liten, och skämdes för. Men ingenstans hör jag det klarare än hos Jonas Lundqvist. Magnus Bjekert har drivit Adrian Recordings, tror jag, efter principen FÅNGA DEN DÄR KÄNSLAN, som en vacker, mångfärgad fjäril med en sprucken vinge. Med släpp från Björns Vänner, Emil Jensen och Alice Boman har han värnat om det, och Sverige har fått en mjukare, mer poetisk indiemusik som också lyckats komma nära hjärtan i en tid där det behövs som mest.

Jag har ännu inte riktigt satt ord på vad det är, och jag vill inte heller göra anspråk på det med nån kliché trollad ur röven, men Jonas Lundqvist har det och kan göra en video så enkelt som att bjuda över en vän och förvandla en fotografering till ett filmklipp och få mig mer exalterad än 100 BD-popare framför en gråtande Henrik Berggren. Outshowad av Jonas Game: ”Jag och Kristian [Bengtsson] ses, hänger en kvart för att ta en bild men hann med en video också”, säger Jonas.

Nu inom kort kommer hans andra album och den Jocke Åhlund-producerade ”Lyft och Försvinn” är första smakprovet.  Jag anar något storslaget, sorgligt, romantiskt, drömmande, depressivt, ångestigt, soligt, roligt, djupt och allt där emellan. Tills dess kan ni titta på videon, den innehåller allt det där jag snackar om och mer. Och den är i svartvitt.

GE HIT MIXEN Vol. 26: Pia Picknick

Bakom Pia Picknick hittar vi Pia Nickson, en mångmeriterad DJ och festfixare som varit verksam under många år i Göteborgs klubb-och kulturliv. 2001 flyttade hon från det platta skånska landskapet för att bosätta sig i det regniga Göteborg och det dröjde inte länge innan hon blev en del av den alltmer etablerade ravescenen. Sedan dess har det hänt mycket. Hon har DJ:at lite överallt i Göteborg, arrangerat klubbar, upptäckt nya genrer, ingått i en massa DJ-kollektiv och varit initiativtagare till gatufesten som förgyller flera människors hjärtan varje sommar; allas vårt älskade Andra Långdagen. Med det sagt såg jag det som självklart att Pia skulle göra en mix för oss, som den duktiga skivsnurrare hon är. Jag ställde ett par frågor till henne som är besvarade nere. Mixen hittar ni längst ner. /Mattias El Mansouri

---

Vad utmärker ett bra DJ-set enligt dig? 
Att man inte tröttnar och lämnar dansgolvet eller byter mix när man streamar. Ett bra dj-set är när Dj:n kan läsa av publiken och folket som dansar. Att man inte glömmer titta upp och ha en bra överblick över helheten och väljer musik efter det.

Har du någonsin funderat över att producera egen musik?
Jo, jag är smått igång. Har ett projekt, DÅNET, som jag har med min vän Zap Holmes. Han är superbra på att visa hur allt fungerar, men jag har en bit kvar. Planen är att jag ska producera eget i framtiden.

Finns det någon regel du alltid följer när du lägger dina setlists?
Nää, faktiskt inte. Att dom ska vara tekniskt bra tycker jag är viktigt och att jag kan stå för låtvalet. Och använder jag vocals så hoppar jag över stötande texter. Annars tycker jag om att experimentera. Jag tycker det är trist med alla regler många djs följer.
Jag upplever att dessa regler gör mig mer låst än fri i mitt skapande.

Vem är den bästa just nu aktiva Dj:n enligt dig?
Flera, det händer mycket nu. Men mitt favorit-soundsystem är Tekla och så klart Guerilla deco finest & Extragalactic sonds.

Du har ju gjort en mix för oss också! Vill du berätta lite om låtarna du valt och vad du tycker om dem?
De är för tillfället mina BANGERS! Jag gillar dom själv och fått bra respons på låtarna.

Vilken är den bästa spelning du nånsin besökt eller haft?
Sjönevadsfesten där jag körde ett 4 timmars set, det var galet! Sen i år var det Emmabodafestivalens Kojan by night där jag fick avsluta dansgolvet första kvällen men blev sedan ledd till en supermysig efterfest i skogen där jag fick köra back2back med Sebastian Lindros. Och Gbgs bästa var med min duo PUK&PIN på Teklas sensommarfest & Guerilla K-märkt på Ramberget. Det var fantastiskt!

Innan vi säger hejdå för den här gången: Något du vill säga? Har du nån spelning på gång som du vill tipsa om?
Jag har en spelning på RioRio i Göteborg Den 25 December!

Bästa Nya Album: Junglepussy – Pregnant With Success

Artist: Junglepussy
Album: Pregnant With Success
Skivetikett: Självutgivet
Betyg: 8/10

”I’m giving you the choice to fuck with me now or later but you will regardless.” Så skrev Junglepussy i ett mail till magasinet Complex inför sin nya skiva Pregnant With Success. Det är svårt att inte bli intresserad efter ett sådant uttalande.

Redan i första låten presenteras en imponerande bredd. Både i produktion men framförallt Junglepussys känsla för rytm och språkmelodi. Jag känner det närmast som en pågående dissikering av själva rappandet. Att det plockas isär och sätts ihop. En uppvisning i att leverera. Över oerhört mångfasetterade mattor av beats går hon sedan på. Växlar upp och ner.

”how you gon say you love me
you don’t do nuthin’ for me”

Det är som att hon bestämde för sig själv, som en övning, att ha ett nytt flow i varje låt. För så är det. Beröringspunkterna jag kan tänka mig är många och olika. Från LadyBug Mecca (Digable Planets) och Jill Scott, via Killer Mike och Missy Elliot till Asap Rocky och Soulja Boy. Och eftersom hon bemästrar allting blir det lätt och luftigt att lyssna på. De kraftiga variationerna gör att musiken aldrig blir statisk.

Det är en oerhört dynamisk skiva. ‘Bout You, är det enda undantaget, där det tyvärr blir lite platt och nästan tjatigt. Annars är den levande, i varenda liten stavelse och taktslag.

Vid första lyssning känns skivan som en fortsättning i traditionen av Drake och trap och Asap Rocky, men ju mer jag lyssnar desto mer sätter jag den åt ett mer klassiskt hip hop sound. Produktionerna är raka, trots allt, liksom rotade. Och jag vill absolut mena att det faktiskt är ganska klassisk hip hop här i botten. Dear Diary, sista låten på skivan, skulle till exempel lika gärna kunnat vara en låt av Dilated Peoples eller DJ Premier.  Sedan fylls den där botten ut med influenser både inom och utanför den ljudbilden, medan trapvågen färgar av sig på allting.

Vad som starkast är kvar i mig efter Pregnant With Success är Junglepussys obehindrade anammande av olika rytmer och tempon. Skivan är på många sätt en smältdegel av olika typer av flows och produktionsstilar. Där Junglepussys rap för mig sticker ut mest. Hur hon till synes så lätt växlar upp och ner i sitt rappande. Stannar av och drar ut på stavelserna för att plötsligt och oförutsägbart öka takten och göra det snabbt och kompakt. Inte många rappare gör det, ännu färre gör det bra. Hon får rappandet och varierandet av det att verka så lätt, och bara någon som kan hantverket utan och innan kan göra det.

”I’m creating my own world” säger hon medan hon borstar tänderna på skivans sista spår. ”I look at all the succesfull people in the world, feeling more sure of myself than ever”. Frågan är om tandborstningen är efter frukost eller innan läggdags. Om hon går och lägger sig med vetskapen att den här grejen, den är riktigt bra. Eller om hon är på väg att starta upp sin dag och ta över världen. Det spelar ingen roll egentligen, nu eller senare är vilket som. Den där världen hon skapar för sig själv äger hon redan. Alla andra kan välja mellan nu eller sen.

Viktor Emanuelsson

Bästa Nya Album: Mystic Braves – Days of Yesteryear

Artist: Mystic Braves
Album: Days of Yesteryear
Skivetikett: Not On Lable
Betyg: 8/10

 

Days of yesteryear är det Kalifornienbaserade bandet Mystic Braves tredje platta, med tio spår, och även denna gång är det hippieaktigt 60-talsgaragerock/psykadelisk rock och surf, med vissa latinoinfluenser.

Days of yesteryear är extremt träffande då både bandet i sig och musiken låter som något man hade kunnat leta reda på i föräldrarnas skivsamling. Det är väldigt amerikanskt, det är väldigt västkustskt med sol, palmer och surfbrädor. Man kan höra influenser från både amerikaner, som 13th Floor Elevators och britter, som Yardbirds och The Zombies.

Mystic Braves ger på ett sätt samma intryck som när man såg Austin Powers-filmen för första gången; det är en blinkning till 60-talet utan att parodisera för mycket, utan mer som att de uppriktigt uppskattar det, men utan att försöka vara alltför plagierande.

No Trash har den obligatoriska orgeln, tamburinklappet och Byrds-gitarrerna, man kan bokstavligen se framför sig en spelning i ett tv-program med go-godansare i bakgrunden.

As you wonder why med sina flöjtar påminner mig till viss del om Dungens 60-talsinspirerade progressiva rock. Det dyker även upp trumpeter mot slutet av låten som ger en mariachi-känsla och där hör man hur bandet verkligen är från den amerikanska västkusten

Now that you´re gone är något rockigare och känns faktiskt lite modernare, där kan man för en gångs skull höra att detta är en nyproducerad platta med ett äldre sound.

5 minute dream girl har den 60-talsaktiga simpla, lite naiva lyriken som knappt görs längre. De håller det enkelt och fokuserar på melodin istället och det kan vara ett av de bästa spåren på albumet.

Spanish rain i sin tur är inne och nosar på Syd Barrets territorium, där de byter stil och tempo flera gånger under låtens gång och med fågelkvitter över gitarrslingor mot slutet.

Mystic Braves nya skiva är ett måste för dig som har en grej för 60-talsrock och som redan betat av dina föräldras gamla skivsamling och önskar att alla band kunde låta som de gjorde förr.

 

 

Bästa Nya Låt: Swim – Next To Me”

Malmöduon Swim signerat Carl och Erika har delat med sig av titelspåret från deras kommande debut EP som släpps den 11:e December. Det är ett stycke suggestiv chillwave (ja, ni hörde rätt, den är alltså inte död!!) med percussion som för tankarna till tropikerna ackompanjerat av soniska landskap som ljuder av karga synthmattor. Det är chillwave för långa ensamma nätter, för promenader längs med vintersvarta hav, den typiskt skandinaviska electron i ett nötskal, med paradoxala ljudbilder, mörker och ljus, värme och kyla, korallrev och grumliga svarta hav.

Swims debut-ep släpps på With Love Recordings den 11:e December, en underetikett till Malmöbaserede HMWL.

Mattias El Mansouri

Bästa Nya Album: Sudakistan – Caballo Negro

Artist: Sudakistan
Album: Caballo Negro
Etikett: PNKSLM
Betyg: 8.0

Världen blir allt mindre för varje dag. Influenser flyger som flyttfåglar jorden runt och bygger bo där de kan. Sudakistans medlemmar presenterar Sverige för latinamerikanska toner och explosioner och får mig att längta till romdrinkar, långa nätter och svettiga dansgolv.

Att presentera musiken som Sudakistan bankar mot trumhinnorna är inte lätt. Tråkiga fack och definitioner som psykadelisk garagerock med latinamerikanska influenser eller något annat intetsägande gör sig inte rättvisa. Sudakistan placeras inte i något fack, de är ett signalhorn som varnar att fredagsmyset har gått in i fas 2.0. Party, alltså.

En läkare skulle kalla processen som Caballo Negro sätter igång för en infektion som sprider sig från hjärnan, via hjärtat, till höfterna. Ravekommissionen skulle vända sig i graven och återuppstå. Dealern skulle äntligen kunna skicka iväg barnen till college. Hårda gitarriff i upptempo, rastlöshet och eld i baken är vad som utlovas under ”Mundo Mamon”. ”Dale Gas” är kärleken från publiken som skriker ut i extas. ”White Meadow” är stafettpinnen som The Hives lämnade efter sig.

Jag har inga problem att påstå det sista efter att ha sett både The Hives och Sudakistan live. Då var visserligen Sudakistan på en liten spelning i Jönköping men visade att de var allt att räkna med, och jag har väntat på den här skivan sedan dess. När nu alla kidsen i de röda stugorna och höga radhuslängorna i detta avlånga land förfestat med Caballo Negro och rom utan cola kan vi mötas på gatorna och dansa in nätterna medan vi väntar på att flyttfåglarna kommer hem igen.

Vi kan yla mot månen till ”You And Your Way” och låta de vinande gitarrerna visa vägen, innan ”Concrete Djungle” visar oss hur det känns att bli sparkad av en svart häst under ett MDMA-rus.

Caballo Negro spretar lika mycket som dess trespråkiga spårtitlar, den bryter mot så mycket att dess hädelser att det gör den helig, den är lika delar spänning som förlösning. Sudakistan har svetsat på självförtroendet, hamrat dit attityden, tänkt till och sedan skitit i att tänka mer och utforskat lusten, hettan, rytmen. Den här musiken bör inte tas på alltför stort allvar, bara med vibrerande trumhinnor, floder av svett och sprängande huvudvärk dagen efter.

Världen blir allt mindre för varje dag. Influenser flyger som toner genom cyberspace. Sudakistan flög från Stockholm, via Latinamerika och in i höfterna. Fredagsmyset blir sig aldrig likt igen. Det är exakt vad den tigande tigern behöver.

Amar Bajric

Bästa Nya Album: MAASAI – Feeling Blue, Seeing Orange

 

Art: Petorovsky

Album: Feeling Blue, Seeing Orange
Artist: MAASAI
Release: 20/11
Etikett: Hybris
Betyg: 8/10

Det är något speciellt med svensk pop.

Stockholmsbaserade duon MAASAI består av Dominique Teymouri och Zackarias Ekelund.

Tillsammans har de precis släppt sitt debutalbum och påminner oss om varför det är så intressant med svensk pop. Vid första anblick kanske det bara ser ut att vara elektronisk pop, men bakom de The Knife-influerade syntarna döljer sig ett ytterst personligt verk av två personer som delar en vision.

Tempus handlar om att beskriva händelser i förhållande till tid. Det är någonting som MASAAI har bemästrat och nyckfullt använder som återkommande hörnsten i sin musik.

Zackarias och Dominique har tillsammans hållt på med musik i fem år nu. Det märks. När man med sådan enkelhet lyckas plocka fram känslan, kärnan till och med, i en text och få den reflekterad så starkt i hela ljudbilden händer något som påminner om att få ta del utav ett minne. Det blir intimt, även som den poppiga lekfullheten i deras elektroniska melodier alltid lämnar precis tillräckligt mycket till fantasin. Någonting som gör att musiken blir högt relaterbar.

Bortom Teymouris allt oftast melankoliska lyrik hittar vi ett varierat elektroniskt sound vilket bjuder på allt från de dansanta poplåtar vilket drömskt raggar upp och drar med oss till våra bästa discominnen, till de vackra stråkarna som sätter den den vemodiga tonen i så många andra.En atmosfärisk trummprestation med mycket reverb ifrån Zackarias bidrar ännu mer till den drömska känslan av tankar på brustna hjärtan och meningsfulla möten.

Något som slår mig är hur spåren får en väldigt egen personlighet. Bredvid varandra är det svårt att välja ut exakt vilka spår som är bäst, men enskilt finns det många styrkor hos dem alla.

Textmässigt byts tempus och berättandeperspektiv titt som tätt mellan låtarna, från att i tidiga “Forgive Me” se tillbaka på något sorgset om än vackert till att direkt efter dansa in framtiden i hoppfulla ”Collide”.         Från ”Haunted” till ”The Healer” möts vi av spår med identitet och det är näst intill omöjligt att med så stark låtlista kunna förutse den resa genom multiversum skivans sista och viktigaste spår, ”Lighthouse”, bjuder oss på.

Till en början hade jag problem med att skriva den här recensionen. Jag kände någonting, men det var svårdefinierat och att hitta orden för att kunna uttrycka det kändes länge som ett omöjligt uppdrag. Att använda ordet kärlek hade varit för enkelt, för bakom den blygsamma popfasaden som är MAASAI hittar vi en sorts hyllning. Inte bara till kärleken utan allt som är vackert och äkta. Det finns något att berätta, en historia som likvärdigt mycket är din egen.

Ett album som man i höstmörkret kan mysa till med dryck oavsett varm eller kall påminner MAASAI mig återigen om varför det är något väldigt speciellt med svensk pop. 

Martin Andersson

Bästa Nya Album: Slowgold – Glömska

Artist: Slowgold
Album: Glömska
Skivetikett: Gaphals
Betyg: 8.4/10

Innan jag upptäckte Slowgold så existerade bara Anna Von Hausswolff som enda referens till min påhittade genre som jag lite löst valt att benämna som Svenska artister med  stämmor som får mitt inre att skälva och mina alldeles för många hårstrån på armen att ställa sig upp i givaktande gåshud. Förmodligen existerar det många sådana, men jag är så dålig på att lyssna på svensk musik att jag förmodligen gått miste om många guldkorn sen jag faktiskt började lyssna på musik och inte bara höra på den.  Men både Slowgold, eller Amanda Werne som hon egentligen heter, samt Anna von Hausswolff har etsat sig fast som två starka, glimmande stjärnor i ett till synes mörkt himlavarv. Båda besitter nämligen två av västsveriges, om inte Sveriges, starkaste och mest uttrycksfulla stämmor och råkar vara ackompanjerade av minst lika, trots sina olika genrer, vacker och suggestiv musik.

I år har Göteborgsbaserade Amanda Werne hunnit släppa ifrån sig två album: LP:n Stjärnfall tidigt i vår och alldeles nyligen EP:n Slowgold ll, båda utgjorda av musik som tagit sin form i det återhållsamma och släpande, det suggestiva och sublima, men aldrig sakrala och för överväldigande. Årets tredje platta i följetången, LP:n Glömska, går i samma fotspår. Eller snarare verkar den cementera något som närmast kan liknas vid Slowgolds  signatursound. Den är tidlös, gammalmodig och kontemporär, flyktig, varaktig och temporär och den är lika behärskad som den är desintegrerad, både lyriskt, musikaliskt och känslomässigt.

Musiken på Glömska är visor, hymner och sorgekväden, pop, rock, folk och progg men den är fortfarande som ovan nämnt tidlös och definieras inte av sin plats, eller som Gaffas Viktoria Ottosson skrev i sin recension av Slowgold ll: ”Slowgold befinner sig varken i svenska skogar eller på amerikanska landsvägar” . De musikaliska referenspunkterna agerar lika mycket förgrund som bakgrund, från 70-talets halvt svulstiga men oerhört melodiösa och slående folkprogg, 90-talets alternativa återhållsamhet signerat Mazzy Star och Hope Sandovals tysta mässanden, som 2000-talets olika singer/songwriters. Men mest av allt vill jag prata om Amanda Wernes röst. Den separerar ryggmärg från ryggrad, klyver luften som en pil innan den träffar hjärtat och snittar upp det med kirurgisk precision samtidigt som det plåstrar om såret med en förälders omsorg. Men framförallt sammanfogar sig hennes stämmor med musiken, både i sorgekväden och i vaggande hymner, som om vore de pusselbitar.

Slowgolds musik är långsam och glimrande, nästan lite som segt flytande guld och ja, kanske är musiken ett avsiktligt musikaliskt förkroppsligande av bandnamnet, kanske inte. Vad jag däremot vet är att Slowgolds musik aldrig är tråkig och uttryckslös. Tvärtom sätter den mitt inre i brand och tömmer mitt ordförråd på superlativ. Men bra musik förtjänar att överösas med sådana.

Glömska släpps på Gaphals, Fredagen den 20:e November.

Mattias El Mansouri 

Bästa Nya Låt: ”Motheo Moleko – Ruse”

I den känslotsunami som sköljt över vår redaktion i skuggan av Erik Lundins fullkomligt makalösa debut Suedi har det varit svårt att lyssna, tänka och känna något annat än zhingi, araba och allt där emellan. Att när någon frågar vart du kommer ifrån, så är inte Sverige vad de vill höra – det gnager i huvudet på mig. När jag blir inbjuden att ta del utav något så välskrivet, vackert och ögonöppnande som Suedi lämnas jag stum. “Jaha. Vart går jag vidare härifrån, och hur?”.

Tillåt oss att lämna Sverige ett tag, lämna Gambia ett tag (för det var ju irrelevant redan från början).
Vi tar en enkel till Sydafrika, till författaren och rapparen Motheo Moleko, och kollar in hans senaste track. Mest känd som musikalisk sidekick till den sydafrikanske folkmusikern Jeremy Loops, som han jobbat och under en längre period turnerat tillsammans med, har han nu återvänt hem till Kapstaden. Med sig i studion har Moleko en stor skara musiker och instrumentalister, vilket anno 2015 inte är helt förvånande att se inom hiphop. Den jazziga akustiken och harmoniska känslan av ett riktigt bra jam som de lyckats fånga, kombinerat med Molekos klyftiga ordsmide ger en helhetsbild som är en absolut fröjd att lyssna på.

Självreflekterande verser vävs till sist samman med en kärleksförklaring, en längtan av något att kunna kalla hem.

There’s no feeling like loving your own

There’s no feeling like knowing you really belong

And I just wanna make sure you know there’s a home, a piece of the globe we can say that we own

Motheo Moleko är ett namn värt att skriva ner. Men trots en riktigt bra låt, som även är hans första låt under helt egen flagg, så är det lika viktigt att ge bandet lika mycket cred som Moleko själv. Arrangemanget, bäst beskrivet som att The Roots möter en jazzig motsvarighet av musikerna bakom Paul Simons legendariska Graceland, är en lika vital del av det här projektet som mannen bakom rösten. Utan Lee Thompsons fingertoppskänsliga trumpetmelodier finns möjligheten att spåret fallit platt, som att en sorts essentiell symbios uppstått mellan de inblandade parterna.

Trevlig helg,

Martin Andersson

Bästa Nya EP: Erik Lundin – Suedi

Artist: Erik Lundin
EP: Suedi
Etikett: RMH Sound
Betyg: 9.5/10
Spotify: https://open.spotify.com/album/5zNrIgPVyEdLWc3pZYgz2M

För hela din stil är caputo finito
Borde byta namn till Dogge Ditonito
Eller kanske bara kort och gott MC Ove
Det skulle passa med din villa, Volvo och vovve
Förenat, du visar att du är suedi bananish
Ingen rappare, så du klättrar salta kranish.

Dogge/Latin Kings ”du e skit!”

Ey, Löfven. 

Jag är trött på att läsa alla dessa 90talsdoftande recensioner som låter som innehållsförteckningen på mina antidepressiva, med trötta gamla kritiker out of the game som bara radar upp massa fakta och symptom, och jag är framför allt trött på dessa idioter som bara snackar om sig själva blablabla ”jag” blablabla, och dessa helt sjukt långa inledningar som inte har nått med musiken att göra. Den här ”Ge Hit Musiken”-Bojan är värst! Sorry att jag flippa ur såhär egentligen ville jag fråga en grej. En viktig grej. Har du fått Erik Lundins nya? Satt och lyssna för en månad sen och tänkte, nu händer det för svensk hiphop. Men nu finns den på Spotify och efter hela där Gomorron Sverige grejen hajpen är stor. Svara när du hör meddelandet, vi måste snacka. Var inte rädd för den här musiken Löfven, eller jo, fan, va det. Men lyssna. 

EY Löfven, jag har försökt nå dig! Knarkar du? Hajde slušaj. Importanto. Čuješ li me? Neke hujanje. Ja ne mogu da čujete. Ah, ok, det blir bra, lyssna nu, du förstår visst bara svenska, vi har bott här sen 60talet o du kan inte än? Aa ok, oj förlåt, aja, det har tagit tid att förbereda allt det här och det är knas nu, från en suedi till en annan, aight? Lyssna nu, jag kan tala ditt språk, nema problema. Om du säger åt dem att va tyst lite där i konferensrummet. 

Para betyder = pengar
Shishko betyder majmun.

Om vi går loco och låter jantelagen sjunka ner i myren vill jag säga en sak till statsministern. Jag lyssnar på viktigt shit. Som t.ex. historien om ”en av dom som hängde på gården”, ”en sån som det gick snett för”. I spokenword-partiet ”Västerort” på Erik Lundins debutep Suedi får vi följa en kille som slinker igenom alla förtroendebyggande insatser med projektstöd på trettio minuter, myndigheternas rävfällor och svarta informationshål, som sparkar fotbollen i domarens huvud för att reglerna är bullshit, trött att bli sparkad på. Hallå, polizia, jebem ti mitt huvud är inte en fotboll, den innehåller: möjligheter, drömmar, längtan, kärlek, disciplin, styrka och Gudarnas tankestoff. På träningen, där vävs språken samman, chilenare, kurder, assyrier, somalier, iranier, krockar in i varandra, bang, i en explosiv virvel av berättelser och allt väcks till liv. Där har vi Erik Lundin, och våra liv är ett ritblock han fyller i.

Stefan, när du har svårt att lyssna på mammans berättelse om sonen som sköts ihjäl på restaurangen, värm upp med det här, sen kan du skicka vidare till Kuhnke, jag bryr mig nada. Jag kan säga en sak. Jag blev förändrad av det här. Musik. Som aldrig förut. När jag lyssnar på Respect My Hustle senaste släpp blir det obekvämt för mig. Hur många kommer nu försöka efter så storartad musik som ”Haffla”, som lämnar en skakig av rysningar, hur många kommer nu wiggla och efterapa och rimma sarma med shawarma över FL studio presets och sorgligt klippta Hans Zimmersamples? Kommer jag va en av dem? Okej Stefan Jag klickar nu. Jag ska ringa min bae. Tänk på det här, va?

Okej baby, är du där? Jag behöver prata om en grej jag lyssnat på. Jag känner mig inklämd mellan två jobbiga människor, den jag varit och den jag kanske kan eller borde vara, tiden snabbspolas ner som mynt i fickan efter svartfesten, ner i muggen på vännen min, och jag ser den jag borde varit nu 2015.

Playar tanken, stannar, spolar tillbaka, vänta vad var det han sa? Scratchar fram och tillbaka som om jag vore materialet till en skivrecension, eller ett liv ingraverat i LP-skivan. Jag hör inte mig själv men jag ser: Striden, prestationsångesten, dagarna ut och dagarna in av blodsvettiga tårar, alla förbipasserande på gårdarna, deras språk och drömmar snabbt nedtecknade, fyller på med Evernotes som blir forevernotes genom att blinka mot mobilen, miljoner ark med kladd, kludd och lyrics, fyller på soppåsarna med gyllene ord av rädslan att råka öppna mig för m1ycket, och allt det där rinner ut, kanske för mycket för någon som har ett jobb eller försöker leva  suedi ödmjukt. Höru mig bae? Jag ville bli författare men det jag helst av allt ville bli var rappare. Varför har det alltid låtit så dåligt att säga? Känna momentum, acca mot väst, acca mot öst, acca mot framtiden med ett mästerverk på tungspetsen. Och hade jag varit rappare skulle jag berätta samma historia om Sverige som Erik Lundin. Om oss. Oss mellan passet och migrationsverket, mellan snubben på arbetsförmedlingen och hon sura på socialkontoret, mellan svensk och ”svensk”, mellan suedi och blatte, mellan ”hemland” och stick tillbaka till hemland, mellan lokalvården och universitetet.

Vadå vad snackar du om bae? Hör du mig ens bae? Signalfel? Språkfel? Hallå är telefonen trasig? Är jag trasig? Okej ska förklara på skolspråk.

Mellanförskapet är EPns stora tema och gestaltas som en plötslig insikt, ”För kussens polare så blev jag presenterad som svensk/ Ja va Suedi”, en märklig erfarenhet som jag själv haft, och som ruckar på ens rötter, får en att känna sig formlös. Denna insikt, som utmynnar ut i ett absurt familjemöte, kommer som en konsekvens av ett helt liv i mellanförskap. Navid Modiri myntade begreppet i personliga inlägg på Facebook för några år sen, många relatera och flera av oss, inklusive mig själv, återberättade historien fast i huvudroll.

När jag var tonåring så blev det ofta så att jag bytte över från en roll till en annan mellan rasterna. Jag gick EL-IT på gymnasiet med en svenneklass och gick jag bara femton meter från klassrummet var jag en av blattarna, ”grammatiken den blev kassare, ärren vassare” och jag kände alltid större gemenskap där än bland datornördarna, även om jag var en outsider där också. Men tro mig rätt, jag kommer inte från förorten. Segregationen sträcker sig till Smålands skogar. Johannes Anyurus berättelser om Växjö och Mörners väg i Det är bara Gudarna som är nya blev ofta förväxlade med ”röster från förorten” fastän de bara handlar om segregerade bostadsområden i en liten ort. Det är lätt för svenska litteraturkritiker att förväxla orter och förorter, men vi däremot förväxlar aldrig rasismen, den är densamma. Min vän från Stockholm blev jagad av ainaziz och häktad för att han såg misstänkt ut, jag blev jagad av nynazistiska snorungar med kniv och fick gömma mig i en bäck.

Vi vet inte hur mycket av Suedi som speglas i Erik Lundin, men passfotot som omslag, att han rappar i eget namn för första gång, och öppenhjärtiga intervjuer lutar åt det biografiska, i alla fall på titelspåret. Där berättar Erik Lundin om en splittrad karaktär, med lite till goda kunskaper i alla världens språk i meritlistan på cv:t. En helt vanlig svensk uppväxt, aa ni vet en sån där med med munnen mellan mellanmjölken och kanelbullarna, sätts i bild i några underbara, tekniskt imponerande rader, och Khemiri får på ett fåtal rim en konkurrent i språkkonst i svetska liga:

Hade ketchup på det mesta
I O’boyen fick en droppe mjölk gästa
Estrella var fiesta
Minns det än idag, svennebarn
Björnes Magasin och Pippi Långstrump innan John Blund

Idylliska rader vilket svennebarn som helst känner igen sig i. Denna bild av svenskhet kommer EPn att göra motstånd till, och det går snabbt. Lyriken skiftar mot tongångar som passar beatet. Ett sånt där riktigt tungt parfymerat, signerat Mats Norman som pumpas ut genom rutor på blixtsnabba Ferraris och BMWs glidandes förbi stadens snabbaste filer.

Flyttade från Rinkeby fem år gammal
Det bäst ni åker hem fick mamma höra utav grannar
Västerort, första luften som jag inandats
ändå sas det att jag invandrat
När vuxna kolla snett, kände bara skam
Och fick höra ordet neger som det var mitt förnamn
Jag var andra generationen
Kände tonen på lektionen
I bussen, på vägen till stationen
Trivdes bäst i orten, kanske bråkigt
Men aldrig tråkigt, mångfald, flerspråkigt

Identifikationen med svenskheten rubbas fort, problematiseras av blickar, ifrågasättanden och rasism, och knuffas undan för en större identitet som ryms in i det mäktiga samplet från Mellanöstern, en världsmedborgare med många talanger och språk som bryter igenom gränser och andas mellan dem, en kameleont som å ena sidan kan vara med på möten i ledningsgrupper på stora företag, å andra sidan ha personalansvar över langare.

Omkring mig fanns det folk i klister, folk i kistor
Jihadister och dom som krigade mot nynazister
Undre världsprofiler, knark-kurirer
Hängde mer med bankrånare än bankirer

Jag sitter och lyssnar på det jag kunde varit. Något av det största jag sett. När jag läste 3000 svenska diktverk lärde jag mig ingenting. 3000 guider i versform om hur man lutar sig tillbaka och skriver massa skit när man har cash. Men jag lyssnar på Suedi och all visdom kommer på en gång, som end credits när man varvat spelet. På epns klubblåt ”Haram” går mätarn över tvåhundra kilometer i timmen förbipasserandes stora gröna fält, mot Istanbul där varenda gatuentreprenör kan 8 olika språk, med mobilen varm i handen, mot natten, dunket, drinken, kokset. Någonstans på Suedi finns en hemlig kod som leder till next level, där RMH-gänget återuppfinner kontrollen, går Matrix på hiphopen, och accelererar upp i ljuset. 

Hallå, vänta lite benim. Lyssna nu. Ska du skriva kritik är det bäst att hålla distansen, inte stå och gosa med omslaget, berätta livshistorien och dra Beethoven-liknelsen. Men det går inte, för passet har mig i greppet och jag glider in i dess tusenåriga berättelse. Erik Lundins varma humor älskar alla, sveper över betongen, rimmen prasslar genom lövverken, följer Park- och Naturaren i morgonmörkret, budbilens tidigaste leveranser, sveper efter skuggan in i tunneln, accelererar i araban och passerar förbi Svensson på Kymlingelänken med ett skratt och en blinkning, en humor som jagar skratten som para i timmen på sms. Jag medger att jag inte brukade sitta och skratta till Latin Kings när jag var en snorunge med baggybyxor att skämmas för, jag kände mig mest tuff där jag hoppa i sängen och vifta på armarna. Men när Erik Lundin rappar om shiskos och Stureplans-shunos och kontorstider i araban, då snear bussfolket av mitt störda skratt. Och när vi kommer till epns radiolåt ”Annie Lööf” (som för övrigt retweetats av ministern) så brister det i nästan varje rad av det fantastiska språkflippandet.

Det är en realism som är magisk, inte så att spöken och andar träder fram och berättar om tragiska förfäder som i Latinamerika, Bosnien och andra softa ställen men nästan så. Det är verser med historia, inga drömska scenarios men hallucinatorisk verklighet, som i en bazaar, och drömska människor, och allting fint sammanvävt som en underbar postmodern persisk matta fylld med maskhål till olika eror.

Suedi är det mest inspirerande som hänt mig i musikväg på tio år, en sån som gör akupunktur på alla viktiga platser i själen och enegizerar en och återflowar en, förändrar min DJ-repertoar för evigt och ger mig målmedvetenhet och motivation för tio år fram och jag kan tänka mig att flera av er har haft den här erfarenheten med Silvana Imam och alla andra fantastiska artister på RMH, men det var Lundin som gjorde det för mig. Det var nog mer av en buildup och nu har det blow up i mitt hjärta. Det jag älskar mest av allt är hur musiken synkar med min kärlek till Biskopsgården där jag bor och ger mig mer referenspunkter att förstå mig själv och mina vänners liv i det stora spelet. Det är här, känner jag, jag kan kapa av mycket av det slagg i musikväg som är kvar från idiotiska tonårstider, och jag blickar framåt och längtar, helt ärligt, för första gången efter ett nytt album ifrån Sverige sen Azure Blues avslut på kärlekstrilogin. Jag kan varenda rad på Suedi och de kommer  dyka upp i mitt huvud när jag behöver dem som mest, eller när jag ser en shishko på gatan plocka shipak vid vägkanten med dramaten full av ayran under bajram.

Benim Silvano Svensson