Det Göteborgska postrockkollektivet Snöhamn släppte nyligen 6 minuter emulerat himmelrike, låten ”Stjärnvandra”, via fina indieetiketten Lighthouse Records för att åter igen bevisa, med ett högtflygande crescendo, att ett gitarrtremolo kan lyfta anden upp bland stjärnorna. Stjärnstoftet är producerat av Dorenas Kim Ruiz, och är något av det skiraste jag hört inom genren. Snöhamn är ett relativt ungt band, men har redan börjat ta sina första steg bland postrockens jättar.
Bojan Buntic
Stockholmska punkbandet Psykofant (betyder rättshaverist eller fikonsmugglare) verkar göra den exakta motsatsen till att ”leva life”, det vill säga, att vara tonåring i en svensk storstad, leva ett liv av depressionsonani, Tinderdepression, hemmafester, folköl och limsniffande. Bandet består av Shiva Aghai, Tora Thorell, Simon Hjort (ökänd som skaparen av facebookserien Fåglar som beter sig som människor), Matilda Hedlund och John Hugo Olsson, och det låter som dom har fått nog.
Deras senaste låt, lite noisiga egenhändiga rockriff — smått brända i kanterna — direkt ur replokalen på ett typiskt 00tals Stockholmskt manér, handlar just om att göra massa saker men egentligen inte göra något alls. Verserna är ren och skär tonårsennui, listor på helt meningslösa saker man kan göra när man bor hos sina föräldrar och inte har något CSN-lån att slösa, saker som att boffa tändgas. Antihjälten i sången funderar t.om. på att föreviga denna ångest med en riktigt emotionell tatuering, om morsan kan betala: ”Mitt liv suger så fett, det ska jag tatuera / Fan jag har slut på bläck, MAMMA FIXA MERA!!”
Bojan Buntic
Är det hårdrock? Är det punk? Nejdå, det är bara Flykten som släppt en ny låt. Med Förlorat Din Människa har de fyra Stockholmarna skapat ett tungt samtidsreflekterande alster på över åtta minuter som för tankarna till deras krautrocksbakgrund. Texten speglar världen vi lever i, kall och cynisk, med svikna löften, lögner, maktlöshet och med en allt växande främlingsfientlighet och brist på medmänsklighet. Dagens välbehövliga dos misantropi är serverad!
Mattias El Mansouri
Den numera Malmöbaserade irländaren Richard Egan fortsätter med att leverera mästerlig melankolisk pop. Senast skrev jag om The Heart’s Desire som släpptes i höstas. Nu är han tillbaka med Seance Of Light som är ännu ett steg i den ännu outstakade mörka stig som hans musik färdats över. I slutet av månaden släpps också hans fullängdare This Chemical Sea. 2015 börjar bra.
Mattias El Mansouri
Isolas eller Marcus Borrman som han egentligen heter, om man ska gå efter hans e-post-adress, är en Stockholmsbaserad producent. Igår överraskade han mig med sin remix på en av 90-talets bästa elektroniska låtar: Massive Attacks Teardrop. Han har omarbetat den till ett groteskt mörker, som drar lika mycket influenser från witch-housens spöklika atmosfärer till Burials brusiga storstadsmelankoli. Det låter vackert som få och väldigt, väldigt bra. Tack så mycket, Isolas.
Mattias El Mansouri
GE HIT MUSIKEN 