Det finns inget som känslan av att halta fram med sin tunga packning, likt en skadeskjuten soldat, på väg till platsen som snart kommer att bli det så kallade campet. Att kryssa fram mellan pommes frites i gyttjan, skränande System of a Down-skrik och hålla hårt i limpan med cigg, som jag lovat mig själv ska bli den sista, för att… ja, åldern tar ut sin rätt och det är ju vuxet och moget att sluta röka. Inte att gå på festival med en limpa röd Prince.
Bråvalla är allt en festival ska vara, samtidigt som urmodern för en festival skulle skämmas över det här stora sorgebarnet. Det närmaste Woodstock vi kommer är att diskutera religion under några magiska stunder av ömsesidig respekt när vi satt upp tältet och skräpat ner radien runt det med smuggelölburkar. Visst, vårt gäng på tre representerar inte alla festivalbesökarna, å andra sidan har jag sällan skådat så många postpubertala bröl och burkar med smuggelöl sedan flaket åkte fram på studentflaket.
Sedan har vi de som sitter i gräset under spelningarna, med ryggen mot sin livspartner, sambo, eller något annat sött. I stekande sol dricker de en 40 centiliters 65-kronorsöl som de betalat 85 kronor för med pant, lyssnar på musiken och jag lovar att jag, likt ett medium, kan ana en viss missbelåtenhet i deras blickar, kroppsspråk och ordval. Eller så kanske de inte insåg att TV:n som visade höjdpunkterna från Woodstock omöjligen kunde förmedla den stinkande sötsura doften av överfulla bajamajor, urin och matrester.
Skulle du, mot all förmodan, vilja tömma tarmen i en vattentoalett, eller kanske ta en dusch, så kostar det fem, respektive tio kronor för att bli tillfredsställd. Jag hörde att vattentoaletterna var fräscha under festivalens gång, jag såg också att duschkön ringlade sig alltför lång.
Det finns få saker som borde locka mindre än en stor mellanmjölksfestival, där maten är dyr (allt från 25-kronors sura fruktremmar som inte är sura till 110-kronors viltkebab med pommes frites på en korv med mos-papperstalrik), ölen är ett rån och köerna borde ha stolar utmed varenda stånd. Inte ens bandsläppen ville locka med mig, och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte avundades de ungdomar som åkte till Emmaboda och verkade nöjda med allt (kanske därför den festivalen går under namnet MDMA-boda i folkmun).
Efter att vi gett upp ölen på onsdagsvällen och Kents ”FF” snurrats en gång för mycket i tältet bredvid, efter att natten var klar med oss och torsdagsmorgonens löften sken över våra huvuden, tvingade morgonvärmen i tältet ut oss till brassestolarna med varsin ljummen öl slash cider. Dagen skulle bjuda på utmaningar. Ingen av mina campkamrater visste vem Fritz Kalkbrenner var. En av dem ville verkligen se A Day To Remember, och den spelningen började ungefär samtidigt som gamle Fritz. Det här skulle aldrig hänt på Emmaboda.
På väg till campet efter morgonkaffet (cappuccino innan elva för oss sofistikerade kaffedrickare) stannar en man i 25-årsåldern med packningen, tar upp sin telefon och slår ett nummer.
”Hallå, taxi! Vad kostar det att åka till Systembolaget?”
Jag tar tillbaka det jag sa om smuggelölen.
När vi satt oss i brassestolarna igen, tömt och slängt pappkopparna i olika väderstreck ut från vårt tältområde, kommer den första nattens sargade offer och ber oss om hjälp. Eller mer om en cigarett. Medan han skolös, smutsig och dyngrak röker cigaretten berättar han att det var fest i campet i går och att han blev skitfull. Mer än så kommer inte fram innan tuppluren påbörjas vid våra fötter. Give Out But Don’t Give Up verkade vara hans melodi. Den serverades med ett primalt bröl.
På området är allt som sig bör, även om jag undrar om inte det är för stora avstånd, för stora ytor, eller för få biljetter sålda. Det är långt att gå mellan scenerna och mattälten, det är för långt till bajamajorna så folk kissar var de än hittar skydd på slätten.
Pojkar och flickor med jeansshorts i modet ”häng” till ”över naveln” går till synes mållöst runt, antagligen för att träffa ännu en vän som antagligen fortfarande är fast på Norrköpings centralstation, eller så förbannar de sig själva för att ha missat Papa Roachs spelning; eller något annat som är ”släppte de inte två skivor och sedan hände inget – nu spelar de för att få in pengar igen”.
Kanske är det de som sjunger med när Millencolin spelar ”Ray”, som om de upptäckt bandet för sent, eller är så pass unga och inte brytt sig om att lyssna igenom de gamla skivorna. Tur att de kan ta av sig tröjorna och skapa en moshpit under ”Mr. Clean”. Det finns inget som korvfesten som uppstår då pre- och postpubertala alkoholmarinerade ungdomar släpper loss. Jag borde ha frågat dem hur de mår, vad de känner. Men det var en krigszon och jag ville inte ha mina glasögon krossade i tumultet.
Millencolin är förresten älskade och förutsägbara, både i antal tummar upp för hårt röj på scenen, låtvalen och det antagligen tresiffriga antalet plektrum som de slänger ut över publiken.
In Flames rockade också loss. Publiken stirrade upp på den vitklädda sångaren med något drömskt i blicken, som att de väntat alltför länge på att släppa loss så här. Sedan knuffades de hårt när vi skulle ta oss ut från testosterondiket, de gav mig armbågar i ryggen och jag undrar om de lyssnade på djävulens musik eller om de bara inte lärt sig hyfs. Antagligen berodde det mest på min okunskap när det gäller det här med att rocka loss. Jag var inte arg, utan satte mig längre bort och smed planer på att dammsuga publikhavets plastglas efter spelningen, och på så sätt ha pengar till en öl, den som serveras i tälten med Åbroflaggorna, där festivalbesökarna delas upp i köer av metallbarrikader liknande de som återfinns i ett slakteri.
På fredagsmorgonen hade bajsmannen tagit helgen, avföringen sträckte sig som chokladglass mot bajamajornas sittgräns och handdesinfektionsmedlet pyste luft i stället för att spruta skum. Luften hade däremot inte pyst ur oss och vårt camp deltog, med visst nederlag, i dragkampen med de omkriggliggande. Det handlade om minihögtalarnas uteffekt i watt som skulle mätas. Alla såg sig besegrade av det dödsföraktande tivolit som loopade samma dunka-dunka, ett soundtrack tillägnat kidsen som betalat 70 kronor för tre varv med metallkonstruktionerna.
Jag ska inte säga att jag inte njöt, fick beröm för den ”kalla” ölen som vårt tält spottade ur sig till gästerna i betalning mot skämt som inte visste vad politiskt korrekt innebar.
Jag hade det rätt så bra: en vän med en bil, shotgun på vägen upp och var ganska road av alkoholens och solens inverkan på den mänskliga kroppen. Min vän med en bil åt bara viltkebab och misstog Mew för All Time Low efter att ha köpt någon överprissatt öl för mycket.
Ja, festivallivet är underbart. Jag och flickvännen stannade kvar på Mews spelning i stället för att följa hans nyfunna insikt, och blev överösta med postrockambitioner, tillsammans med den gräsälskande publiken – den som gillar att ta av sig ryggsäcken och sitta i gräset i stället för att stå upp och röra sig närmare scenen. Inte den som var anledningen till att OCB-pappren var framlagda väl synliga i kassorna i Bråvallas livsbutik.
Hur det gick för min vän? Han såg Refused också och som uppladdning inför Lars Winnerbäck unnade stackaren sig en tupplur i tältet. Jag satte mig också där inne och jagade bokstäverna i Edith Södergrans Samlade Dikter medan Wu-Tang Clan dånade från festivalområdet.
Besökare trillade in på campet, en ville låna en brassestol, en annan ville köpa knark. Innan den sistnämnda försvinner igen frågade jag om drogkulturen på festivalen.
”I haven’t met the right people. Everybody wants but nobody is selling.”
Barrikaden mellan campingen och festivalområdet användes flitigt som en toalett, då bajamajorna var så långt bort att det var omöjligt att förbli onykter om alla skulle vallfärdat dit. När vi hittat ett pass som en stackars tjej tappat och försökt spela vuxna och ansvarstagande festivalbesökare genom att ta det till de fem poliserna som stod på festivalområdet, fick vi lära oss en läxa. Efter att ha förklarat problemet och vår önskan om att tjejen skulle få tillbaka passet så började de droppa av från oss, ge sig iväg. Ingen ville ta i det lila legitimationshäftet. Den sista polisen som stod kvar och försökte ignorera situationen sa visserligen att det ska lämnas in i kassan vid entrén. Vid det här laget väntade vi på att gråta till Lars Winnerbäcks stämma när han ”retirerar och snart är tillbaka på gatan där han lärde sig gå”. Vi sa att vi slänger passet om de inte tar emot det. Då gick den sista polisen och lämnade oss stående. Undsättningen blev en alkoholkontrollant som stod ett tjugotal meter bort och vänligt tog emot det. Vem säger att alkoholkontrollanter inte behövs på en festival?
Lars Winnerbäck är blygsam, charmig och älskvärd. Eller som min vän med bilen, kilten och viltkebaben skrev ner i mitt block:
”Lasse är som glöd för själen. Han får ett fruset hjärta att börja slå igen. Han får hela publiken att vakna från sin dvala och känna att de lever en stund.(…)”
Om Lars Winnerbäck får er att tycka att vi är gamlingar så fick Robbie Williams skrik mig att känna dödsångest. Efter att ha spelat ”Rock DJ” presenterade han sig som Robbie Fucking Williams och berättade för publiken att ”for the next two hours your ass is mine!” Jag ville inte ge bort mitt arsle och min vän med bilen, kilten och viltkebaben tog inte åt sig, även om han var väl förberedd med toalettpappersrullar prydligt nerpackade i väl förslutna plastpåsar.
Muse avslutade kvällen med den bästa backdropen, förutom Millencolins punkiga som flög mot scengolvet sekunden då en ny låt drogs igång. Innan fredagens bravader var slut hade Muse hunnit öva på arenarock i många år, visa upp rockfasoner och konfettiexplosioner och tillfredsställa törstande öron och ögon. Resten stod öltälten för. Resultatet blev en publik som skuttade som elektrifierade kaniner när ”Time Is Running Out” förklarade läget och efterfesterna i och utanför tälten väntade.
Morgondagen kom med The Gaslight Anthem och överförfriskade barbröstade rockers varvade med Kentfans i färgglada t-shirts. Morgondagen kom med Rise Against som sökte applåder med frasen ”we traveled a far way”, mellansnack om MacBookmusiken som spelas sent på kvällarna och ”Hero of War” som avslutning, så att alla moshare kunde lämna spelningen med lite eftertanke.
När jag såg Rise Against senast stod Lars Ohly framför mig och diggade till punkambitionerna. Den här gången saknades han. The times are a changin’.
Bråvalla 2015 avslutades med Joakim Bergs svulstiga rörelser, komiska ansiktsuttryck och storslagna ljud. Med ”Hjärta” visade Kent att det är fest snarare än depp, med ”Dom andra” försökte de visa att alla andra band på festivalen inte har något att sätta emot och 747:an flög sedan genom luften medan alla nickade instämmande till föregående teori. Självklart landade planet till applåder som planerat, sedan blev det mörkt på scenen och ”ni vet vad vi ska spela”-extranumret i form av gymnasietidsnostalgi och studentmössmani väcktes till liv för femtioelfte gången, gav oss gåshud och allsång. Kanske blev det förstärkt av att Joakim slängde ur sig löften om en bokad studio i höst. Hursomhelst var folkhemmets dom enad under den klara sommarhimlen.
Antagligen återvänder de flesta hit när det sextonde året av det nya millenniet lovar stort och tar ännu mer betalt. Bråvalla har blivit den folkliga festivalen där alla verkar samsas, få sticker ut och besökarna skinnas på pengar, efter att ha stått i kö för att ladda festivalarmbanden.
En barn av sin tid, om ni så vill. Ett mainstreammekka som folk vallfärdar till.
Text: Amar Bajric
Foto: Amar Bajric/Hannah Hübner
GE HIT MUSIKEN 