Premiär för klubben Kokomo på Jazzhuset

Chefredaktören. Foto: Emma Karlsmark Elfstrand.

När ditt hjärta brinner får du rök i ögonen, och det bästa sättet att skingra den är att gå en fot i taget genom den gyttjedränkta världen mot bästa möjliga klubb: kvällens val är premiären av den efterlängtade torsdagsklubben på Jazzhuset — Kokomo — och jag och min bror är inbjudna till förhänget. Kokomo är nästa led i en tradition av torsdagsklubbar på Jazzhuset (Lolita, Gump, Svanen). Med en halv flaska vin var i kroppen och lättjefulla sinnen går vi upp för trappen och stiger in. Vi välkomnas hjärtligt av Karin Londré och bjuds på bärs och groggar med lime och hallon i. Jag har höga förhoppningar. Jazzhuset är nämligen ett alldeles förträffligt ställe att spendera en torsdagskväll på.

Det finns en anledning till att jag ofta hamnar i Jazzhusets atmosfär — det är inte ovanligt att man träffar mig i det mördande rökrummet, där man inte ens behöver tända en cigg för att få sig en nicokick, eller dansande vilt på något av de två dansgolven, bland folk eller galet ensam, med kavaj och hela köret eller i bar överkropp — och anledningen är sällskapet och stämningen. Det är blandat folk man gärna beblandar sig med, blandade kläder, blandad musik och välblandade drinkar. Det är härligt att kunna snacka med en skejtare för att i nästa sekund föra samtal om dagens indiemusik med en popflicka. Och man slipper i allmänhet  Sticky Fingers-döingar.

Kvällen karakteriseras av mingel och gitarrmangel. Självklart också dans. Vi går mellan spelning, dansgolv och soffor. Vi blir fotograferade och fotograferar. Jag spenderar en del tid vid träningscykeln, och mycket tid i rökrummet. Kvällens DJs spelar en blandning mellan ny bra indiemusik och klassisk rock, pop och punk (Velvet Undergrounds ”I’m Waiting For The Man” bredvid Happy Hands Clubs dansmonster ”A Green Dress”). Jag är mer av en technokille men musikvalet passar utmärkt till kvällens känsla och tema. Det blir några händelserika, snabbflyende timmar. När Ge Hit Musiken-redaktionen går hemåt på natten sjunger vi allsång på gatorna, det blir så klart ”Shoreline” och ”Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg”. Några smurfar sjunger med från en busskur. Vi känner oss lika nöjda och fulla som dessa blåmålade tonåringar. Det har varit en bra kväll och jag ser fram emot nästa event.

Holy Family. Foto: Emma Karlsmark Elfstrand.

Men hur var konserterna då? Låt oss börja med det första Göteborgsbandet på scen, Holy Family.

Sångbördan är så demokratiskt utspridd att jag för gäves försöker lista ut vem som är frontmannen. Är det den unge Håkan Hellström (dvs. basisten i bandet)? Är det den humoristiske, cosmopolitandrickande pianisten med nördbrillorna? Är det någon annan som sjunger nu möjligtvis? Jag märker att jag kikar mot trummisen och undrar när han också ska få sjunga en vers eller två. Detta kan både vara en fördel och en nackdel för ett band som försöker bli något. I de värsta av fall kan hela spektaklet te sig ansiktslöst och därmed förglömligt. Frontmän är pophistoriens minnesmärken.

I Holy Familys fall tror jag att de hade behövt anställa en snubbe som spelar triangel och dansar runt på scen. Det är ett talangfullt men relativt mediokert indierockband med några goda refränger, några minuters utsvävande mangel, tajt stämsång, men tråkigt nog rätt tråkiga verser. Det fördriver tiden men jag märker att skorna börjar klia, och halvvägs genom setet har jag redan börjat längta till nästa öl. När folk börjar jubla och ropa efter mer blir jag oroad över att behöva höra en till låt. Tack och lov slapp jag det, och kvällen fortsatte i andra äventyr.

Näst upp på scen är ett annat, lite mer välkänt Göteborgsband. Jag har lyssnat en del på Milano Sun hemma utan att bli särskilt imponerad. Jag har även skrivit en rätt sarkastisk analys av videon till deras i övrigt helt okej singel ”Vertigo”. Ni förstår, jag hade inte precis skyhöga förväntningar. Jag blev överaskad. Framför mig är ett band som absolut briljerar live.

Milano Sun. Foto: Emma Karlsmark Elfstrand

Keyboardisten strålar lika mycket som gitarristen. Här har vi alltså ett band där konceptet två (eller fler) frontmän fungerar alldeles utmärkt. Musikerna samspelar fantastiskt. Keyboardisten trollar fram syntsolsken med det långa håret snuddande vid tangenterna. Gitarristen får allt att spraka i kanterna. De har gett utrymme till varandra och man märker ibland en pumpande basgång resa sig ur diset. Helhetsresultatet är våg efter våg av värmande ljud som gör bandnamnets anspelning till milanosolen välförtjänt.

Ur ett rent musikmässigt perspektiv är det inget nytt under solen. Det är ett hopkok av influenser från olika tider ur pophistorien med fokus på 80- och 90talets dansanta pop. Egentligen inget att falla pladask över. Men framförandet får mig att skåla för bandet och jag önskar dem all lycka och framgång. Det är ett starkt set rakt igenom, och jag sjunger hjälplöst med när jag kommer till dess svagaste spår, den redan nämnda singeln ”Vertigo”. Låten är en tråkig historia, ett uppenbart försök till en hitsingel, men de leverar den med en levandegörande kraft.

Milano Sun räddar alltså helhetsintrycket av klubbspelningarna och får mig till och med att önska en till låt i slutet, men scenen blir mörk och bandet lämnar oss och går mot de hemlighetsfulla trakterna där musiker röker sina efter-spelning-cigg. Jag själv beger mig tillbaka in för att ta en till tur på träningscykeln och för dans, dans, dans. Jag föreslår att ni dyker upp vid nästa tillfälle, det lär jag göra, och blygs inte för att hälsa på mig!

Milano Sun. Foto: Emma Karlsmark Elfstrand

PS. Den som kan hitta popreferensen i texten (och nej, det är inte Håkan) vinner en dejt med Göteborgs Snyggaste Ungkarl, det vill säga mig.

Bojan Buntic

Visa support, FÖLJ OSS PÅ FACEBOOK.

Skivrecension: Jens Lekman – I Know What Love Isn’t

Artist: Jens Lekman
Album: I Know What Love Isn’t
Betyg: 8.4/10
Etikett: Service / Secretely Canadian

På sistone har jag inbillat mig se Jens Lekman på gatorna, jag har drömt om honom. Jag har nämnt honom på facebook i samband med potatisar. Det finns en viss koppling mellan våra öden, antar jag, och nu när jag hört hans senaste album, vet jag vad.

Jag känner mig snäll och givmild idag — nej, nej, idag bits jag inte! — kanske beror det på att den vackra musiken gjort mig sentimental. Vad det än är, så dras jag varken ner av regnet som smattrar mot fönstret, där jag står och glor upp mot en ond, svart himmel — jag skulle kunna vifta näven mot den, sur, bitter, men nej, nej! — eller min gräsliga förkylning (ciggen tänd, vinden blåser in, regndropparna försöker moderligt släcka elden) och allt annat som vill äta upp mitt hjärta och hjärna! Jag låter det bita i mig, och jag klappar det, säger att det är okej, något måste väl bekymmer ha att bita i, och det är ju ändå höst. Man får vara schysst mot sina bekymmer.

Ja, allt känns så annorlunda nu när jag dykt ner och tittat på korallreven i ”She Just Don’t Want To Be With You Anymore”; jag har sett något glittra där nere, något ordlöst som hjälpt mig acceptera saker jag stretat emot allt för länge. Du har ingen kontroll i kärlek, var lycklig när du har den, och försök vara lycklig när du ser tillbaka på den i efterhand. Det är inte mer än så. Den stora tyngd jag bärt på de senaste månaderna börjar släppa, en statusuppdatering på facebook i taget, och jag hör några ord från Leonard Cohen viskas i texturerna på I Know What Love Isn’t.

*

Jens Lekman – Göteborgs käraste crooner – är en mästare på popsymfonier i miniatyr. Han är en popmusikens trollkarl: i den svarta väskan finns varje instrument i leksaksform, i briljant technicolor, och med en trollstavsviftning börjar de dansa och sjunga. Hans musik är en disneyfilm med ett mänskligt hjärtas djup, och rötterna sträcker sig ända tillbaka till Tin Pan Alley och den första glansåldern, en tid då komponister ansåg den högsta strävan vara jakten på den odödliga melodin. Det finns några exemplar av detta på I Know What Love Isn’t.

Lekman har med mycket enkla medel skapat ett stort, översvällande popalbum. Det är inte så konstigt, redan med 2004s When I Said I Wanted To Be Your Dog fick vi inträde i hans värld, då under konstruktion, och vi har fått se hur han har övat, experimenterat och finslipat, allt för att en dag kunna ge oss denna gåva, en stor och klar diamant som återspeglar de himlar han levt under de senaste åren.

I Know What Love Isn’t — enligt Jens egna ord, hans riktiga debutalbum — är ett mästarprov på konsten att rycka upp sig själv med glada toner och varm humor — att behandla sig själv som en vän, utan att för den skull vara oärlig, utan några plattityder — och det visar hur man bär ett krossat hjärta med värdighet. Om det finns ett enhetligt tema så är det just det. Hur går man vidare? Hur gör man när världen bara går vidare av sig själv, vare sig man vill eller inte, utan en enda tanke på allt man lider? ”The World Moves On” är det näst bästa svaret jag har hört i popmusik, bara Frank Sinatras ”Cycles” kommer högre. Det är en episk låt på 6 fullspäckade minuter, vi får allt ifrån de mest meningslösa observationer, ackompanjerade av trötta fingerknäppningar, till den djupt insiktsfulla aforismen omringad av all blomstrande symfonisk prakt, som bildar skivans bästa refräng och strålcentrum.

Innan vi ens kommer till refrängen har vi varit på en lång vindlande resa, genom alla ett krossat hjärtas exotiska och dystra hållplatser, och vi får tacka Jens Lekman för hans intelligenta, öppenhjärtade och alltid broderliga vägledning, hans ord gör det lätt att behålla tålamodet, och när vi kommer till sticket ”and the sun rose over the city, the wind swept through the walley” och vi hör de där smäktande stråkarna, de där flöjtarabeskerna, så inser vi, med en rysning av igenkännande, att ett krossat hjärta är en mäktig och stor sak att bära på! Något att vara stolt över! Och detta är bara en poplåt.

Nu undrar ni säkert om det finns någon klassiker i ny skepnad här. Visst finns det det, ”Become Someone Else’s” är den nya, äldre Jens Lekmans ”Black Cab”. Kan något låta gladare än såhär? En bedårande pianomelodi klingar och klangar sig fram, trippande över sig själv; ett par toner förvandlas till en lekfull, charmant men lite dum katt ur en Studio Ghiblifilm — hur skulle du någonsin kunna tröttna på dess påhitt? Varje gång den återkommer, som till exempel när den tävlar om uppmärksamhet med Jens i den bitterljuva refrängen (”titta på mig, titta på mig, strunt i att han sjunger sorgsamheter!”) varje gång så smittar den av sig med sin löjliga glädje.

Inte ens när han tar med oss ned i den djupaste förkrosselsen släpper han vår hand. Värmen är alltid närvarande, i en eller annan form. Om den glada lilla melodin saknas, om ackompanjemanget inte rockar loss, om ackorden går i moll, så är åtminståne humorn kvar. Om han sjunger en sorglig gonattvisa ”Every Little Hair Knows Your Name”, så finns den lisande ackustiska gitarren där. En liten vaggvisa för flyktbenägna. Ni vet, den store Napoleon har yttrat dessa ord om kärlek: ”I kärlek finns det ingen annan seger än flykt”. Jag tycker inte man skall fly. Och här kan ni få höra, i detaljrika texter och speglande musik, vad som händer när man stannar kvar, och vad som stannar kvar när man förlorat.

**

Ett krossat hjärta är inte slutet på världen, världens undergång är större än kärleken — vetu, kometen slår ner på oss alla! Dina vinylsamlingar, din Sinatra, din Håkan, Strindbergs samlade verk i din farfars bokhylla, den vackraste förljugna tavla som någonsin hängts upp på en vägg, allt, allt skall krossas. Kom, kom, atombomb! Tills dess ska jag dricka te med honung i, tills dess ska jag bli lycklig.

Bojan Buntic

Visa support, FÖLJ OSS PÅ FACEBOOK.

Video: Nordpolen – När mitt blod pumpar i dej

En av årets fetaste låtar, Nordpolens ”När Mitt Blod Pumpar I Dej” har blivit med video. Mina damer, ni vet hur sånt går till. I’m dirt, and I don’t care — när mitt blod pumpar i dig. När allt kommer omkring är jag oslagbar, jag är Strindbergs efterträdare och vackrare än John Travolta i sin ungdom, du förlorar, jag vinner. Adjö!

Bojan Buntic

Bästa Nya Låt: Magnus Ekelund & Stålet – Ymer II

I väntan på min mastodontrecension av Jens Lekmans kommande album I Know What Love Isn’t får ni här njuta av en av årets godbitar inom den svenska indiemusiken.

”Ymer II” är ett av mina favoritspår från en av årets bästa plattor, Magnus Ekelund & Stålets kritikerrosade Det Definitiva Drevet (läs min översvallande recension). Eftersom låten nu släppts som singel och fått sig en märklig video tycker jag det är aktuellt att uppmärksamma den igen. Titta på videon så kan ni nog hålla med om att vi här har att göra med en ny personlighet inom svensk popmusik, både vad gäller text och produktion.

Verserna sjungs försiktigt, med en ömsint blyghet ”jag ska komma tillbaka, nån annan gång, när jag hittat nån att dela allting med” för att utmynna i en enorm, uppslukande refräng om ensamhet. Sedan kommer dessa legendariska ord, som de flesta av oss någon gång har kunnat instämma med: ”Tänk att jag föddes till ett liv, och sen händer ingenting!”.

Bojan Buntic

Skivrecension: Heyward Howkins – The Hale & Hearty

Artist: Heyward Howkins
Album: The Hale & Hearty
Betyg: 7/10

Tidigare idag gick jag ut på en liten promenad tillsammans med en god vän sen tre år tillbaka, såsom vi brukar så fort han får sötsug och vill köpa något i den närliggande småbutiken i centrum. Det var egentligen som det alltid brukade vara. Han svängde förbi med sin cykel, bara för att möta upp mig och sedan gå vidare. Jag bor i ett område med en ganska stark närvaro av naturen. Det jag inte kan skylta med i form av förortshäng vid urbana stadsgränder, kompenserar jag med svajande kvistar från ekträd och sol. Åtminstone i den mån det går i Sverige.

Just idag märkte jag dock något annorlunda. Naturen var grön, det var princip lika många bilar på gatan som vanligt och allt verkade som det brukar, men plötsligt började jag märka hur mycket kläder jag hade på mig. När jag för bara några dagar sedan kunnat gå runt i bara kortbyxor och T-shirt, var jag nu varmt inpackad i såväl mjukisbyxor som en varm jacka. Det var då det slog mig att hösten, trots den just extremt sparsamma sommar vi haft i år, faktiskt var här. Sommaren hade helt enkelt haft ett kort, ganska dåligt gig och nu var hösten näst upp på scen.

Varför nämner jag då detta? För att verka sentimental och koppla musik till årstider? Kanske. Årstiderna har dock med det nya recensionsobjektet att göra. För ett par dagar sedan lyssnade jag igenom Heyward Howkins The Hale & Hearty. Intrycket var sådär. Liksom mina tidigare recensionsobjekt (eller ska jag kanske säga recensionsoffer?) har jag bara varit besviken och inte särskilt imponerad. Det var lite första tanken när jag lyssnade på Heyward Howkins också. Jag tänkte att det kändes som ytterligare ”a man and his guitar” som med dallrig sångröst försöker likna Bon Iver och sjunger om låtar på drift i typ New Orleans 1968, utan att ens levt då eller varit i staden ifråga. Jag var trött, snopen och inte mottaglig. Albumet blev liggandes och recensionen förblev oskriven.

Plötsligt kom hösten, just idag. Jag började lyssna på Heyward Howkins och plötsligt föll ett helt annat ljus på situationen. Det är givet att det låter lite Bon Iver (albumet nämns bland annat som en korsning av just Bon Iver, tillsammans med fina artister såsom Nick Drake, The Smiths och M. Ward), men aldrig så det blir jobbigt. Istället blir Heyward Howkins snarare en frisk fläkt på det sättet att han kopplar mer till den gedigna känslan av americana – den äldre typen av amerikansk musik – den som bara hörs där det finns fler flanellskjortor och cowboyhattar än det finns befolkning. Det blir dock aldrig överdrivet nostalgiskt, medvetet dålig ljudkvalitet eller något sådant, utan en modern tolkning av äldre amerikansk musik, inslaget med indievibbar.

Heyward Howkins har här skapat ett väldigt fint album, som med en grann palett av olika instrument fortfarande inte blir pretentiöst eller överväldigande, utan snarare väldigt jordnära. Det som kanske kan få mig att rygga tillbaka något, är den överhängande känslan av att det är väldigt indie. När man dock tänker efter, så är många (uppenbarligen även jag själv) tidiga med att rubricera allt som innehåller akustiska gitarrer och inte är mainstream för indie. Om vi för en gång skull avlägsnar oss från indiefällan (som gått och blivit lika svårdefinierat som meningen med livet), kan jag dock kort och gott fastställa att The Hale & Hearty, i all sin blandning av saxofoner, fioler, valsande sång och rytm, faktiskt är precis så down to earth som den ursprungliga tanken antagligen var.

 Det är i mitt tycke svårt att välja favoritlåtar. Nog finns det favoriter – titelspåret och de smått disharmoniska melodierna i ”Spanish Moss” är några jag exempelvis kan säga att jag gillar – men det fina med The Hale & Hearty är att det är ett album som i sin helhet funkar utmärkt. Jag tror inte detta är ett konceptalbum, men såsom exempelvis Bob Dylans The Freewheelin’ Bob Dylan, är det en sammanhängande resa genom starka känslor, höst, kyla och mänsklig värme som gör att man aldrig tappar fokus eller åker på några särskilda gupp på väggen. Albumet är som en älv som i sin stillhet ändå rinner rakt fram.

 Jag ska inte gå och göra något så omoget som att säga att hela min värld har vänts upp och ner efter The Hale & Hearty. Det är därmed inte sagt att jag inte kommer säga det senare, med tanke på hur albumet redan lyckats växa på mig. Beroende på vilken musikalisk situation du själv befinner dig i just nu i livet, kommer du fastna olika lätt för detta album. Jag själv, som spenderat en sommar på nästan enbart hiphop och brasiliansk funk, kom inte in i övergången lika lätt, men med en passande omgivning av stundande höst och ett behov av ännu mer värme, är The Hale & Hearty faktiskt ett utmärkt sätt att tonsätta just det landskapet. Tack, Heyward!

Vito Gogola

Saint Lou Lou: ”Maybe You”

På festivalen utan headliners, Popaganda 2012, finns det bara ett fåtal band jag vill se, och de svensk-australienska tvillingsystrarna Saint Lou Lou är ett av dem. ”Maybe You” är deras debutsingel på Kitsuné och jag kan tänka mig att denna anspråkslösa från-under-täcket-poplåt kan låta vackert i intima sammanhang, sorgsamma klaviaturriff, klassiska ljud från adult contemporary FM-radiopop, en bultande underström av hjärtslagsbas, en ömsint, famnande ljudbild, och ord som ekar ut i hopplösheten av att det inte finns en väg tillbaka, eller hoppet av att det kanske finns ändå.

Bojan Buntic

Här kan ni också höra en rätt fet discohouse-remix på låten av Laeur:

Rowan Martin: ”Just A Little Taste”

Nu när Den Sista Sommaren (det är ju ändå 2012) sjunger sin svanesång känns det rätt dystert att stirra ner i djupet av sommardrömmar från 80-talet. Jag menar, jag vill också plaska runt i bikini och stegra med motocross genom amerikanska förorter. Livet är som chillast när du spelar volleyboll inuti en gammal rostig tv och när soundtracket är ett funkbasriff du hört 700 gånger förr, när gitarrsolot dryper av smör och doftar lite Prince, när en snubbe sjunger om att han är en månskensmasochist, vad det nu är (kontakta mig på gehitmusiken@gmail.com om du vet vad det är).

”Just A Little Taste” är en retrolicious chillwave-låt som glider omkring på amerikanska nattradiovågor. Medan andra förvandlar det förflutna till framtiden (Ariel Pink, John Maus, Animal Collective) gör vissa artister vackra pastischer, simulationer av gångna generationer. Rowan Martin, den Stockholmsbaserade etiketten Emotions senaste släpp, hör till de senare. Titta på den hypernostalgiska videon här:

Bojan Buntic

Jens Lekman: ”I Know What Love Isn’t”

Titelspåret från Jens Lekmans kommande album, I Know What Love Isn’t är en lättsam affär — ackustisk gitarr, stråkar, flöjt (den får sig ett eget parti), piano och en fjompig elbas. Den bärs upp av sin intelligenta, vitsiga text, och den varma humorn som har kommit att karakterisera Göteborgs fyndigaste crooner. Det är ett väldigt enkelt, minimalt arrangemang som ändå når någon slags graciös mäktighet, en liten leksakssymfoni.

Enligt verserna verkar det handla om att gifta sig med en vän för att få medborgarskap i ett land, men den medryckande och briljant formulerade refrängen ”I don’t know what love is, but I know what love isn’t” visar, trots avsaknaden av bitterhet och cynism, ett sårat hjärta. Jens Lekman har berättat i interjuer att han förlorat i kärlek, fått sitt hjärta krossat, och har admirabelt yttrat sig i ämnet: ”You don’t get over a broken heart/ You just learn to carry it gracefully”. Låten handlar om vänskapens lisande kraft, och trösten som finns i ett gott skratt.

Albumet, som Jens Lekman kallar för sitt officiella ”debutalbum”, kommer ut på Service den 3e september. Om ni gillar denna låt, lyssna gärna på ”Erica America” också.

Bojan Buntic

http://youtu.be/jQErekXV9Qc

Skivrecension: Honey Mustard – Honey Mustard

Band: Honey Mustard
Album: Honey Mustard
Etikett: Slippin Records
Släppdatum: 7 september
Betyg: 5.5/10

Det Göteborgsbaserade bandet Honey Mustard har här släppt ett självbetitlat album prytt av vad som ser ut att vara en fågelbur i en fågelbur i en fågelbur. ”Coolt”, tänker jag. Tankarna går till vintage, äldre och häftigt, en tid då musiken inte var överproducerad utan spontan och jag fröjdas över att detta tydligen ska tillhöra den fantastiska genren grunge, eller snarare post-grunge för att vara helt korrekt.

Vad jag sedan möts av är av delad karaktär. Jag har nämligen lite svårt att identifiera vad albumet vill vara. När jag för första gången klev in i grungedjungeln 2010 (vilket i och för sig var en otroligt sen upptäckt) förundrades jag över hur Nirvana, Alice in Chains och gänget kunde trivas med att låta så rivigt och rostigt. Jag älskade det och vibben av en slags rock från garaget på andra sidan vägen kändes fantastisk, men jag blev så tagen av modet att agera ut sin spontanitet trots att man var i ett stadium då man gjorde plattor som skulle säljas över hela världen och som krävde kvalitet. Men kvalitet var det ju. Världen älskade deras musik.

Därför blir jag något besviken när jag slår på Honey Mustard. Soundet låter betydligt mer rent och välproducerat, snudd på överproducerat på sina ställen, och jag börjar inse att bandets tanke inte var att vara någon slags ny Nirvana. Och absolut inget fel med det. Jag börjar då istället välkomna en vind av rock och indie, med ekon av möjligtvis Mando Diao och liknande, med refränger som hela folkmassor sjunger med i, i takt med rafflande gitarrer och en färgstark röst.

Jag har rätt på några ställen. En första tanke var direkt att gitarrerna, melodierna främst på den instrumentala delen, håller hög kvalitet, nämnvärt på exempelvis ”Talk”, ”Black” och ”Leave”. Sången för tankarna till Muses Matt Bellamy, fast utan överdrivet mycket opera/falsett. Dessutom tror jag att bitar av albumet absolut kan få sin uppmärksamhet bland hoper av glada ungdomar sugna på sommarsång. Personligen blir jag inte riktigt tagen av Honey Mustards album, då det i sitt slätstrukna sound låter som ganska mycket annat idag. Det är trallvänliga indiemelodier med riviga, men inte för riviga, gitarrer, allmänt chill, ta en öl, skratta lite, festival, typ så. Dock har jag redan hört det. Och på tok för många gånger. Även om gitarrerna ibland får till ett riktigt härligt sound, gör resten att det faller tillbaka i en ganska trist fåra som inte ger ett vidare intryck.

Med det sagt tror jag dock Honey Mustard har potential. Som jag delvis nämnde, kan jag absolut se folk sjunga med i ”Dead” i någon folkpark någonstans. ”Die” är även en favorit från plattan, då den utgör ett perfekt soundtrack till en skatetur på stan under en varm sommardag. I sin helhet blir det aningen intryckslöst.

Albumet har dock, trots sin strömlinjeformning, ändå ganska svårt att skapa melodier som direkt sätter sig. Att skapa musik ”som sätter sig” är lite tvetydigt, för det kan ju betyda något bra samtidigt som det kan betyda något riktigt dåligt. Jag kräver alltså inga sommarplågor á la ”Oops! I Did It Again”, men jag skulle vilja att något direkt satte sig. Gjorde ett litet intryck. Tyvärr fallerar albumet på den punkten. Det är rockigt, lite småhärligt och så, men albumet rullar ut mot sin sista sång har jag tyvärr inga bestående intryck kvar från den musikaliska resan.

Vito Gogola

Bästa Nya Låt: Holy Other – ”Nothing Here”

”I en roman skulle väl flickan vilt ropat mitt namn, jag hade stannat och allt hade slutat saligt och bra. Det här var bara fattiga verkligheten och ingen ropade”. (Jag Lars Hård. s.180)

Ja, i verkligheten lämnas det vanligtvis bara kvar ett tomrum, och ni vet hur det är, luften har sina egna lungor. Det är svårt att andas när det suger kraften ur en. Jag somnar när solen går upp, vaggad till sömns av en serenad som hörs ända bort från Brännö. När jag vaknar upp igen, när Sinatra sjungit färdigt om sina omöjliga tårar, då hörs det bara ett intet.
Idag fick jag höra hur det låter när man tonsätter denna stillhet. Avslutningslåten på Holy Others enastående debutalbum Held (streama det i dess helhet på FACT magazine) får, med dess suckar, stråkar och andnöd, till och med den hårdaste metallen att rysa. ”Nothing Here” drar med en nervös hand över täcket på en tom säng, målar ut konturerna av atmosfären innan man brister ut i tårar. Sinatra, detta hade varit något för dig.

Bojan Buntic